Evolutionsmetoden del 1: Inledning
Kategori: Evolutionsmetoden
Lagt kort ligger. Det har kommit att bli en av svensk stadsbyggnads grundprinciper. Få saker värnas så rigoröst som att boende långt bortom alla rimliga gränser ska slippa märkbar förändring av sin närmiljö. Bevarande av hela miljöer - stadsdelar - har av något obegripligt skäl till och med blivit upphöjt till riksintresse! Och när det väl ska byggas tycks det i särklass viktigaste vara att bebyggelsen underordnar sig befintlig bebyggelse. Finnas men inte synas alltså. En närboende ska aldrig någonsin behöva utstå något så hemskt och traumatiskt som förändring mitt i en storstad!
Åhrens Johanneberg år 1960 och 2013. Ett av många exempel på stadsdelar anlagda i efterkrigstiden och inte förändrats namnvärt sedan dess. Idag klassat som riksintresse.
Resultatet är att staden får svårare att adaptera till nya förutsättningar. Glesa strukturer, som byggdes i vad som då var periferi men som nu blivit centralt, består istället för att utvecklas. Detta "låser in" centrum, expansion av tät innerstad går inte att genomföra. Samtidigt kvarstår behovet av lokaler och bostäder. Närhet måste därför ersättas med framkomlighet, då det blir allt längre ut till obebyggd mark. Innerstad blir successivt en allt mindre andel av den byggda miljön, tillgång och efterfrågan innebär allt högre priser. Det gör hållbart urbant boende allt dyrare samtidigt som allt fler tvingas in i en bilberoende livsstil.
Att bygga i detalj färdigplanerade stadsdelar har förödande konsekvenser för urbaniteten och dynamiken i stadsdelarna. Att försöka göra rätt från början och sedan låta lagt kort ligga tycks inte fungera.
Efterkrigstidens modernism präglas av disruptiv och revolutionär syn på stadsutveckling, vilket inte minst understryks av den ikoniska propagandaskriften "acceptera" där ledande arkitekter såsom Uno Åhren hamrar in nödvändigheten att låta det gamla ge vika för moderniteten. Det var så att säga bara att acceptera.
En direkt konsekvens av modernismen är att det inte skapats några nya dynamiska och spännande stadsdelar på ett sekel. Centrum i till exempel Göteborg är fortfarande begränsat till Inom vallgraven, Linné, Vasastan och en handfull andra stadsdelar uppförda i sekelskiftet. En avgörande skillnad på dessa stadsdelar och modernare områden är att de tillåtits evolvera, de har fått utvecklas successivt. På så sätt skapas en större blandning och en mer intressant dynamik.
Det uppenbara skälet till att det blir mer dynamik när stadsdelen tillåts utvecklas gradvis är att dynamik inte kan planeras. Den uppstår ur självorganiserande kaos. Dynamik är båtbyggaren eller porrklubben som blev kvar medan grannfastigheter blev till höghus med bostäder och gatan fylldes med uteserveringar. Man kan inte planera det. Det händer bara om man släpper på tyglarna och låter saker ske, slutar betrakta bygget av stadsdelar som projekt med ett tydligt slut då allt är färdigt, och istället ser stadsutveckling som det evolutionära ständigt pågående experiment det är.
I nästa del är min avsikt att studera hur evolutionen kan användas som medvetet grepp genom ett exempel - från villamatta hela vägen till stadskvarter.
