Urbanisera

En intressant observation som låter sig göras är att det utgångsläge som förutsätts i det exempel jag använder i förra posten - alltså en markplätt avgränsad av vägar med villor på - knappast är ovanligt och sällan ens behöver skapas. Det finns i själva verket gott om halvcentrala lägen där detta utgångsläge redan råder. Många av dessa är definitivt tillräckligt attraktiva för att utvecklas mer eller mindre spontant, om det bara var tillåtet.

Ett av många exempel är detta område i Göteborg. Det är bara ett fåtal kilometer från stadens paradgata Avenyn. Avståndet till närmaste spårvägshållplats är ett fåtal hundra meter. Det är bara ett exempel ur högen, det råkade bli där jag zoomade in kartan. En viktig insikt är att dessa miljöer skulle kunna få utvecklas samtidigt som nya villaområden tillförs i en ny ring runt staden. Så länge staden kan växa ut genom att villaområden utvecklas utgör det inget stort problem att lokalisera villaområden på stadens kant, i ett attraktivt stadsnära läge. 

Hur villaområdena byggs har dock avgörande betydelse. För att ett område ska kunna utvecklas till kvartersstad måste strukturen också medge det. Gatorna måste från början inordnas i ett rutnät, annars är det inte möjligt att få till kvarter. Vidare bör också gatorna byggas så att genomfartstrafik kan välja dem, så att handeln får välbehövlig stöttning när den börjar komma igång. 

Men den svåra nöten att knäcka är egentligen inte att hitta lämpliga lägen att börja utveckla, eller att se till att nya villaområden som byggs får förutsättningarna som krävs. Den verkligt svåra nöten är lagar, regler och praxis. 

Det behövs ett helt nytt sätt att planera, och ramar i form av lagar och regler som stödjer detta. Byggrätter skulle till exempel kunna få växa efterhand, på förutsägbar tidtabell. Nybyggarna vet att efter ett givet antal år så kommer det gå att bygga trevåningshus intill gatan och att det i slutänden kommer gå att bygga tio våningar precis till tomtgränsen. På så sätt skapas förutsättningar för en halvspontan evolution utan att någon förs bakom ljuset. I befintliga miljöer skulle man kunna utarbeta sätt att schablonmässigt utöka byggrätterna i villaområden. Jag tänker mig att utvecklingsområden definieras i översiktsplanen och att man konstruerar en genväg för att genomdriva det i detaljplanerna för området. 

I slutänden är det den grundmurade dogmen att lagt kort ska ligga som behöver ge vika. Genom att ta fram en stadsplaneringsmodell som bejakar evolution kan hållbar förtätning bli verklighet.